Skip to content

Lite om vad Bildningsgaraget är

Bildningsgaragets idé är att bildning är viktigt för såväl individ som samhälle. Ett samhälle behöver givetvis utbildningar som mäter kunskaper, men också bildning utan åtföljande krav på betyg eller certifikat. Ett samhälle behöver bildning ”för sin egen skull”. Kunskapsmätningar riskerar att motverka människors lust och fria vilja till bildning. Bildningsgaraget menar att samhällets krav på mätning har blivit för stor. Mätbarhetskraven genomsyrar vårt samhälle i en utsträckning som riskerar att rasera tilliten mellan människor. Med ökade krav på mätningar kommer också ökade krav på nytta och lönsamhet. Det finns en tendens att nyttan med de insatser samhället, och enskilda individer, lägger resurser på, ska vara direkt påvisbar. Liksom krav på mätningar av kunskap riskerar nyttokrav motverka bildning för sin egen skull. Bildningsgaragets övertygelse är att en människa blir mer kompetent för livet om hen läser böcker, sjunger eller spelar teater, men att det inte går att veta var och när bildningens nytta tar sig uttryck. Bildningens nytta är indirekt. Ökade krav på kontroll riskerar också att minska tilliten mellan människor. Tillit innebär per definition att acceptera osäkerhet. Tillit innefattar risken att bli sårad och möjligheten att bli glad. Bildning för sin egen skull innebär att släppa taget om krav på mätningar, nyttokrav och garantier för vad bildningen gör med oss.

Då och då behöver människan skapa nya ord då de gamla orden inte längre fungerar bra för att beskriva det nya. Problemet för människor är att människan har en tendens att bli bekväm i sina gamla sanningar. Man kan jämföra det med en karta. Genom nya samarbeten eller nya krig förändras världen och kartan måste ritas om. Några människor vill inte ha en ny karta. Några andra vill ha en ny karta. Ibland kan människor med makt behålla en gammal karta och inte erkänna att den värld som kartan beskriver inte längre finns. Ibland blir människor rädda och erkänner inte att deras karta inte stämmer. Bildning kan hjälpa oss att rita nya kartor. Vi behöver också fundera vilka som får vara med och rita kartorna, så att vi lyckas skapa gemensamma kartor som beskriver en värld som fler kan känna igen sig i.  

Vi lever just nu i en turbulent tid. Det pågår en samhällsomdaning som kräver nya kartor. Ett sätt att beskriva turbulensen är att det pågår en kamp mellan människor som länge har haft en maktställning och nya grupper som av olika anledningar upplever sig missförstådda av makten, människor som är missnöjda och vill ha en ny ordning.

De människor som länge har haft makten och kunnat rita kartorna är politiker och tjänstemän i statens tjänst, de finns inom näringslivet, i banker, på börsen och i starka globala företag. Nya grupper har idag uppstått som vill rita nya kartor. Många av dessa kartor är helt supertokiga. Det är populisternas och foliehattarnas kartor. Det är lätt att skratta åt deras kartor eftersom de är så knäppa.

Finns det någon mellanväg? Tänk om det är så att frustrationen och känslorna hos populisterna är både logisk och rättfärdig men att medlen är avskyvärda? Tänk om det är så att de som känner sig vilsna kanske saknar ord som kan beskriva den vilsenhet de känner? De kanske inte vet hur de, på ett hedervärt sätt, ska göra något åt sitt utanförskap? I nuläget är en gyllene medelväg riskabel. Att populistiska ledare ljuger, rakt upp och ned, utan skamkänslor är uppenbart. Deras medel är de värsta, avskyvärda! Den som å andra sidan föreslår samhällsinsatser som inte filtrerats genom nuvarande maktinstitutioners granskningar, riskerar att ses som en mystiker och rättshaverist.

Bildningsgaraget vill ifrågasätta såväl etablissemanget som populisterna. Bildningsgaraget ser vetenskapen och tilliten till vetenskapliga rön som avgörande för en positiv utveckling i världen, men Bildningsgaraget vill samtidigt ifrågasätta en blind tro på vetenskapens möjligheter att ge alla svar. Bildningsgaraget motsätter sig populismens förenklade verklighetsbeskrivningar som förnekar uppenbara sanningar och ställer grupper mot varandra för att ge enkla svar, samtidigt vill Bildningsgaraget diskutera de faktorer som gör att tilliten till de demokratiska samhällets institutioner tycks minska hos många människor. Vi behöver fundera på vilka som får vara med och rita kartorna, så att vi lyckas skapa gemensamma kartor som beskriver en värld som fler kan känna igen sig i.  

Inspirationen till Bildningsgaraget kommer från praktiska erfarenheter och upplevelser från arbetsliv och vardagsliv, från läsning av skönlitteratur och facklitteratur, från kulturupplevelser och från samtal med vänner och kollegor.

En annan inspirationskälla till Bildningsgaraget är upplevelser och erfarenheter av bildningens motsats, från pedanter och paragrafryttare, från slavar under strategier, policydokument, värdegrundsgarantier och managementmodeller. Bildning kan hjälpa oss att ifrågasätta institutionella och byråkratiska dumheter. I förlängningen kan bildning utgöra ett skydd för vår demokrati.

Bildningsgaragets verksamhet är hela tiden under utveckling. För närvarande erbjuder vi: 

Att läsa texterna innebär ingen smittrisk. Människosafarin sker utomhus och kan genomföras Coronasäkert för den som önskar. Föreläsningarna kan ske digitalt! Välkommen att höra av dig! 

Nedan följer en kortare presentation av ett urval av forskare, författare och föreläsare som på olika sätt inspirerat till Bildningsgaragets tankar och idéer. Urvalet syftar till att visa på att det finns en teoretisk och vetenskaplig grund för Bildningsgaragets samhällskritik. Urvalet kan också ses som tips på läsning och fördjupning för den som är intresserad.

Jonna Bornemark – Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde

Jonna Bornemark som är filosof och har skrivit boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde menar att samhället lider av det som hon kallar ”förpappring”. För t.ex. lärare eller vårdpersonal ska alla tänkbara åtgärder och aktioner/handlingar finnas definierade och beskrivna i handlingsplaner och policydokument. Hon menar att ökande krav på mätningar minskar tilliten. Människors utrymme och förtroende att agera i stunden försvinner. Människan blir som hon skriver ”fjärrstyrd”.

Med hänvisning till två renässansfilosofer (Bruno och Cusanus) diskuterar hon det mänskliga förnuftet. Det mänskliga förnuftet, som det beskrivs i boken, innefattar dels förmågan att mäta och definiera, dels att stå i kontakt med ett ”icke-vetande” och att därigenom uppfatta företeelser som bör definieras, ges ett namn eller nummer. Den del av det mänskliga förnuftet som uppfattar ”vadheter” kallar hon och filosoferna ”intellectus”, den del av förnuftet som ger ”vadheterna” namn och nummer kallas ”ratio”. Bornemark menar det västerländska samhället i allt för stor utsträckning litar på sina egna definitioner av verkligheten och i allt för liten utsträckning tvivlar och ifrågasätter sina definitioner av densamma. Målet blir att definiera världen, att ”fånga världen genom mätning”. Om mätresultatet tas för sanning kommer problem att uppstå om ”verkligheten” förändras. Existensen av företeelser som inte så lätt kan mätas blir dessutom förfördelade. För att ifrågasätta gamla sanningar och gamla kategoriseringar och för att upptäcka nya ”vadheter” går det inte alltid att använda sig av befintliga begrepp eller verktyg. Det krävs ett friare tänkande, ett kreativt tänkande. Det krävs en öppenhet att utforska det okända och förhålla sig till en osäker verklighet.

Tomas Ljungberg – Människan, kulturen och evolutionen

Tomas Ljungberg är farmakolog och har skrivit boken Människan, kulturen och evolutionen ur ett etologiskt perspektiv. Etologi är en gren inom biologin som studerar djurs och människors beteenden. Trots att han är biolog, och inte filosof som Bornemark, kommer han till liknande slutsatser. Han menar att västvärlden har förskjutit balansen till en teknisk och rationell förståelse av världen. Som jag förstår hans bok menar han att den västerländska människans självbild som rationell är felaktig. Människan har visserligen förmågan att planera och tänka framåt, men människan har också kvar sina drifter och instinkter som till stor del styr människors beteenden. När människan förnekar denna del av att vara människa skapar vi problem för oss själva eftersom vi inte klarar av leva upp till vår rationella självbild. Människan är t.ex. inte anpassad till att sitta still i en skolbänk flera timmar om dagen. Istället för att förändra våra strukturer skuldbelägger vårt samhälle snarare de individer som inte klarar av att sitta still och läsa. Även om vi inser att så är fallet tycks det vara för besvärligt att förändra våra institutioner. Vi har, som jag förstår Ljungberg, skapat ett samhälle vi egentligen inte är anpassade till.

Mats Alvesson och Andrew Spicer – Dumhetsparadoxen – den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar.

Mats Alvessons och Andrew Spicer har skrivit boken Dumhetsparadoxen – den funktionella dumhetens fördelar och fallgropar. I boken pekar de på de problem som uppstår när metoder, strategier, värdegrundsdokument, varumärkessnack och policydokument blir självändamål. Kopplingen till verkligheten blir irrelevant. De beskriver i boken hur funktionell dumhet har blivit en rådande norm inom såväl näringsliv som offentlig sektor. Funktionell dumhet kan vara lönsamt på kort sikt, men ge förödande konsekvenser på lång sikt. På kort sikt och för individen är funktionell dumhet ofta gynnsamt för den egna karriären. Den som effektivt, med exakthet och i rätt tid producerar rapporter, fyller i blanketter och uppdaterar handlingsplaner anses ofta som kompetent och duktig. Om dessa arbetsuppgifter är relevanta blir ofta mindre viktigt. För företaget kan det dessutom bli besvärligt och krångligt att börja ifrågasätta etablerade rutiner. På lång sikt kan den funktionella dumheten så klart bli förödande då tid och resurser läggs på onödiga saker istället för att lägga dem där verkliga behov finns. I boken och som samhällsdebattör menar Alvesson att viljan att ”reglera och lagstifta har löpt amok”. Kraven på mätningar och kontroller blir i många fall viktigare än själva ändamålet för insatserna. Det blir ”viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker”.

Lars Strannegård

Lars Strannegård är rektor vid handelshögskolan i Stockholm. Strannegård har bl.a. vid många olika tillfällen hållit föreläsningen ”5 kilo konst tack! – om kulturens vikt i det nya ekonomiska systemet”. I podden Miller möter ledare, som ges ut av chefsorganisationen ledarna, intervjuas Lars Strannegård. Där menar Strannegård att ”konsten har en förmåga att förflytta en till andra tider och andra platser och träna ens föreställningsförmåga, ens fantasiförmåga”. Han säger också att ”om du har en chef eller ledare som har den förmågan då tror jag att hen blir otroligt mycket bättre som ledare”. Handelshögskolan har ökat inslagen av konst och kulturell bildning för studenterna. Skolan hänvisar i sin vision till filosofen Ingemar Hedenius som menar att den bildade eller välutbildade människan är ”den som är fri och levande i förhållande till det okända”.

Hans Abrahamsson – Omvärldskunskap, samhällsförändring och medborgardialog

I forskningsstudien Omvärldskunskap, samhällsförändring och medborgardialog, utreder Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson bland annat hur det svenska samhället påverkas av att världen globaliseras. Abrahamsson menar att den homogena nationalstaten inte längre finns. Sverige är idag en del i världen och världen kommer in i Sverige. Det finns inte längre en berättelse om Sverige. Tiden är förbi då alla tittade på Hylands Hörna och hejade på Ingemar Stenmark. Idag finns en mångfald av berättelser och en mångfald av identiteter och det tycks föga troligt att vi ska kunna vrida klockan tillbaks, stänga gränserna och lösa nuvarande och framtida utmaningar inom ramen för nationalstaten. De nationella politikerna tappar makt och inflytande att kunna påverka industri och ekonomi, som blivit global. Abrahamssons forskningsstudie sätter FN:s globala mål Agenda 2030 i ett förklarande perspektiv. Framtidens utmaningar är allas, de är globala. Med globaliseringen går, enligt Abrahamsson, samhällsutmaningarna från att vara komplicerade, till att vara komplexa. Komplicerade samhällsutmaningar kunde lösas med social ingenjörskonst. Komplexa samhällsutmaningar kännetecknas av att:

  • – de inte kan förutses
  • – det saknas beprövade erfarenheter att luta sig mot
  • – de berör många aktörer som var för sig har olika orsaksförklaringar 
  • – förhållanden ständigt förändras
  • – problemen är svåra att identifiera
  • – problemen inte har en lösning

I forskningsstudiens avslutning skriver Hans Abrahamsson:

Förutom faktiska strukturella hinder för att möjliggöra ett fortsatt samhällsbygge tillsammans med medborgarna (och inte för medborgarna) finns det emellertid också svåra mentala hinder som måste överkommas, inte minst den starka tilltron till den sociala ingenjörskonsten. Denna sociala ingenjörskonst har framgångsrikt byggt upp det svenska välfärdssamhället genom att i stor utsträckning betrakta invånarna som objekt istället för som subjekt, en uppfattning som fortfarande präglar stora delar av svensk förvaltning – trots att samhällsutvecklingen med sina komplexa samhällsproblem fört ett liknande förhållningssätt ur tiden.

Bildning för sin egen skull: Förnuft och kunskap är mer än det som kan mätas. Ett samhälle behöver bildning i vardagen, inte bara kopplat till utbildning och bedömning.

Ökad tillit: Verksamheter vars värde och nytta inte kan mätas måste ändå kunna ha ett existensberättigande. Praktisk kunskap, känsla för vilken handling som passar i en specifik situation, tillit att lita på sin egen och andras förmåga att agera utifrån denna känsla.

Indirekt nytta: Det finns en mängd kunskaper och förmågor vars nytta inte går att härleda eller bevisa som orsak och verkan. Att läsa skönlitteratur, spela musik, måla eller filosofera utvecklar människa och samhälle, men vi vet inte var och när bildningen gör nytta.